Årets sista match för SIF Dam Utv blev en kylslagen men spännande tillställning på Undavallen. Med förstärkning från tre damlagsspelare och gott humör, trots några små missöden, var laget redo att kämpa för att avsluta säsongen med stil.  Herrestad var något starkare än oss denna kväll och trots att vi kämpade ända in i kaklet fick SIF lämna planen med en 4-2-förlust.

Säsongen har varit en berg-och-dalbana av motgångar och triumfer, men nu blickar laget framåt mot nya möjligheter. Med en grupp talangfulla tjejer finns det stor potential för kommande utmaningar.

SIF:s Dam Utv tjejer mötte Lysekil på bortaplan i en utmanande match,  där laget ställdes inför svårigheter på grund av sjukdomar och skador. Med endast 10 spelare tillgängliga, inklusive två från damlaget och en skadad Elona, kämpade laget tappert.  Vi tar med oss 4-0-förlusten, vi bryter inte ihop, vi glömmer inte,  men vi samlar oss och kommer igen!

Vilka fantastiska fotbollsminnen man har! Kommer ni ihåg undret i Berlin 2012 när Rasmus Elm kvitterade 4-4 i 93e minuten? Ravellis magiska straffräddning i VM-94, Anders Svenssons frispark mot Argentina, Änglarnas UEFA-cupseger 1982, och Linda Hurtigs straff mot USA? Och själv har jag en personlig favorit när SIFs F04 och Dam Utv båda tog hem b-slutspelet i Dana cup 2017. Listan kan göras lång, och jag får gåshud bara jag tänker på dem!

MEN, det som våra tjejer gjorde ikväll var nog det mest imponerande jag någonsin sett på en fotbollsplan! Innan jag dyker ner i detaljerna, låt mig nämna några saker som egentligen inte borde vara möjliga:

1. Att gå ut med endast 9 spelare och helt orädda köra över motståndarna.
2. Att ta ledningen med 3-0 efter bara en kvart med endast 9 spelare.
3. Att med bara 7 hela spelare hålla jämna steg en hel halvlek och till slut vinna med 4-3 efter 90 minuter.

Det ska inte gå, men det gick.

Vi har spelat många matcher i serien, ofta med ett reducerat manskap – eller tjejskap om vi ska vara noga. Under dessa matcher har tjejerna verkligen överpresterat och visat vilken fantastisk laganda de har. Det är som om de får ett extra pannben som växer ut när det verkligen behövs!

När vi klev in på planen ikväll var vi lite nervösa, det var varmt och det skulle bli jobbigt men bestämde oss för att ge vårt allt. ”Okej, vi är färre, men vi ska visa vad vi går för!”

Knappast hade vi hunnit starta matchuret innan Elona trycker in 1-0. ”Bra start!” tänkte jag.

Fem minuter senare gör Alicia 2-0, och strax därpå sätter Elona 3-0. Vad är det som händer? Rössö, som ligger trea i serien, borde kunna pressa oss mer. De har några halvchanser, men annars stänger vi ner dem helt.

Deras enda hot förutom en gastande tränare är nr 17 med en vass vänsterfot, och efter halvtimmen skjuter hon ett otagbart skott för Ester – 3-1.

Men aj, samma tjej, samma fot, några minuter senare och ett till långskott. Plötsligt står det 3-2. Rössö får lite självförtroende, men Tuva visar att vi också kan göra mål och sätter 4-2. Puh, vi får lite andrum!

Men sen kommer nästa smäll: Elona vrickar fotleden och måste kliva av. Nu har vi bara 8 spelare kvar. Vi bestämmer oss för att gå defensivt med en 3-4-0-uppställning för de sista 45 minuterna. Mary, Inez, Alma, Tuva, Alicia, Elicia, Alice och tillsammans med Ester i mål, är de som ska göra jobbet. Alla lika viktiga och alla måste ge all de har.

Rössö pressar oss ordentligt i början och vi faller riktigt lågt på egen planhalva, men vi har ändå några chanser. Tuva, Alicia och Elicia driver upp bollen på högerkanten ett par gånger och vi får till några skott.

Och så, ännu en otäck händelse – Inez vrickar också foten och måste kliva av. Nu har vi bara 7 spelare kvar, och om vi får en till så bryter domaren matchen och ger Rössö segern med 3-0. Det får bara inte hända! Elona, som blivit omhändertagen, får en tejpad fot och ställs mitt på planen. Alice sätts i en extremt ovan backposition. 

Rössö pressar, men våra tjejer krigar så fantastiskt att de knappt skapar några riktiga chanser. Långskott verkar vara deras taktik, men de skott som inte går utanför eller blockeras av våra uppoffrande spelare tar Ester hand om.

17 minuter in på andra halvlek får Rössö en hörna. Efter lite trassel lyckas de peta in reduceringen till 4-3. Spänningen är på topp, och pulsen hos undertecknad är klart över normal vilopuls!

Under de följande trettio minuterna ser vi sju och en halv spelare (Elona) ge allt för att försvara ledningen. Rössö pressar på, skjuter skott efter skott och får flera hörnor. Men våra tjejer stoppar allt! I den 87:e minuten kommer ett nytt långskott, och jag hör Frank utbrista: "Nu går den in!" Men Ester lyckas precis få en hand emellan och avvärja, vilket resulterar i ännu en hörna.

Minutrarna tickar långsamt, men Rössö får inga fler chanser. Tjejerna gör det som verkar omöjligt – de håller undan! Segern skrivs till 4-3, trots att vi spelade med ett halvt lag på planen.

Man blir tårögd, skakig och mållös! Vilken match, vilket lag och vilka fantastiska tjejer!

Att vi dessutom skulle haft en straff i första halvlek och blev katastrofalt avblåsta för offside på egen planhalva i andra är inte ens värt att bli irriterad över efter en sådan här prestation. Eller det var inte en prestation, det var en BRAGD!

TACK FÖR SHOWEN!

Text: Rickard Solver

Bilder: Emma Solver och Martin Norrman

Tillägg så här dagen efter (9 September): 

Lite smolk i segerbägaren blev det dock när både Elona och Inez haltade in på kryckor till SIF-gården och kvällens videogenomgång av matchen.   Vi hoppas att de snabbt återhämtar sig. Och natuligtvis även Wilma med sin brutna axel från matchen mot Grohed i onsdags. 

Tre matchkvällar på raken har jag suttit här och med nöje skrivit om fantastiska prestationer av vårt starka Dam Utv. lag. Så det var med ett stärkt självförtroende som vi begav oss till Ljungskile och Skarsjövallen för en seriefinal mot Grohed/Ljungskile. Vi saknade dock två starka kort i vår laguppställning då både Tuva och Mary var sjuka. Men vi hade fått förstärkning med Alinde, Esther, Nova och Chloe, vilket resulterade i två avbytare – något som kändes lite lyxigt!

Matchen blev en intensiv drabbning som en seriefinal ska vara, och efter bara 10 minuter fick vi en gratischans när Groheds målvakt misslyckades med en inspark. Alice tog chansen och satte 1-0 till oss! Efter vårt mål ökade Grohed tempot och skapade några chanser, men antingen brände de dem eller så plockade Ester i vårt mål dem med bravur.

Tyvärr lyckades motståndarna få hål på oss efter en kvart, och innan halvlekens slut tryckte de även in 2-1 genom en frispark. Surt att tappa ledningen, men vi deppade inte för det! Vår styrka ligger i andra delen av matchen, och vi brukar alltid avsluta starkt.

Underläget med 2-1 höll sig hela halvleken ut, trots att Alice hade ett skott som ekade i ribban. Under den sista kvarten innan paus satte vi rejäl press på Groheds planhalva och skapade halvchans efter halvchans. Problemet var bara att den sista skärpan saknades för att omvandla dem till mål.

Vi var dock vid gott mod under pausen. Nu skulle vår tid komma! Vi har vänt större underlägen än detta. Vi inledde andra halvlek positivt, men de sista 5 procenten saknades. Passningarna var lite för branta, lite för sneda eller lite för korta, vilket gjorde att bollen rann ifrån oss.

Trots missarna fick vi chansen att komma ikapp med en frispark 10 meter utanför straffområdet. Grohed ställde upp en mur som fick se bollen segla förbi dem, men tyvärr träffade Chloes excellenta frispark ribban istället för nätet. Marginalerna var verkligen emot oss.

Marginalmotgång nummer två kom när Wilma skadade sin axel. En mittback mindre, och Grohed utnyttjade osäkerheten i våra positioner för att öka på till 3-1. 4-1 kom som ett brev på posten, följt av 5-1 och 6-1. Surt? Absolut! Grohed var egentligen inte ett starkare lag än oss, men de var fruktansvärt effektiva i sitt omställningsspel och utnyttjade sina chanser. De var snabba och satsade fullt i varje löpning. Hade någon av våra ribbträffar istället gått i mål, hade matchen kanske sett annorlunda ut.

I slutminuterna fick Elona chansen att reducera med ett friläge, men när avslutet skulle komma snubblade hon olyckligt och fick för första gången i år gå av planen utan att göra mål. Det kanske symboliserade hela matchen – vi gjorde mycket rätt, men det räckte inte hela vägen.

Trots förlusten finns det mycket att ta med sig framåt. Vi visar återigen att vi är ett lag med potential, och vi ser fram emot nästa match med förnyat mod! På söndag väntar Rössö på SIF-gården, och då har jag beställt extra breda marginaler – till vår fördel, alltså!

Text och bilder Rickard Solver

Då sitter man här igen efter ytterligare en imponerande insats av SIF Dam Utv och ska försöka summera vad som hände ikväll. För ett par dagar sedan letade jag superlativ i ordböcker efter en magisk vändning. Idag var spänningen inte lika stor och Bra Böckers lexikon fick stå kvar i hyllan. Men det gör inte insatsen mindre imponerande.

Vi var stärkta av de senaste två matcherna där vi, trots att vi endast var 10 spelare på plan, övertygade i spelet. Ikväll hade vi full trupp med 11 tjejer och var förstärkta med Märta Löfqvist, som stänkt in mål i A-laget. När vi mötte Sotenäs i Kungshamn i våras kom vi hem med en övertygande 10-0-seger, så risken var stor att underskatta motståndet. Dock har Sotenäs gjort ett par riktigt bra matcher under säsongen, med vinst över Svarteborg och uddamålsförlust mot Rössö, så det var inte bara att ställa ut skorna och tro på en enkel seger.

MEN!

Vi är dock seriens målfarligaste lag, och med kvarten spelad hade Märta visat varför hon gör så mycket mål. Hattrick efter 15 minuter måste vara något av ett rekord. Jag googlade lite, och enligt Guinness rekordbok har Tommy Ross rekordet. I matchen mellan Ross County och Nian County i den skotska ligan 1964 gjorde han ett hattrick på 90 sekunder i matchminuterna 11 och 12.  Men även om Märta spred ut sina mål något mer, var det klart imponerande. Vi är ju normalt slow starters, och med en sådan start gör det inte så mycket.

Fem minuter senare blev Ella nerdragen, och Hamza i domarskjortan pekade på straffpunkten utan att tveka. Alice klev fram och tryckte distinkt in 4-0. Hopplösheten hos Sotenäs växte, och av bara farten ökade vi på till 8-0 innan pausvilan. Matchen var naturligtvis avgjord, och vi valde att plocka av Märta. Frustrationen hos motståndarna var tydlig, men vi fortsatte att mala på under andra halvlek. Fem minuter in gjorde Elona sitt andra mål för kvällen när hon kom fri med målvakten, och Alicia Berg fick äran att göra måltavlan tvåsiffrig efter cirka 20 minuter. Fler mål blev det inte ikväll, men 10-0 i protokollet ser ju riktigt bra ut.

Våra målskyttar får oftast mest uppmärksamhet och är ju även de som blir noterade i matchrapporten. Men vi är ett lag, och i laget finns även de som inte syns mest men ändå presterar enormt i det dolda.

En sådan tjej är Inez Ossner! Har hon blivit bortfintad en enda gång denna säsong? Jag tror inte det. Däremot har hon plockat upp bollen som back och haft en motståndare på sig i ryggen, gjort sin (patenterade?) vändning, och motståndaren står förvirrad tre meter bort och undrar vad som hänt. Varenda gång samma sak, och varenda gång en lika förvirrad motståndare. En annan är Alma Olofsson. Hon har på sin högerkant ett fanatiskt samspel med Inez bakom sig och Alice framför sig. Idag räknade jag inte, men hon skickade säkert upp 10-15 bollar som genererade en målchans. Alice, Alicia eller Elona kunde enkelt plocka upp den och fortsätta framåt. Samma sak varje gång: bollen längs kanten och målchans för SIF.

Slutligen ett ord om lagets yngsta spelare, Sedra Al Khateb. Att hon nyss fyllt 13 år är svårt att tro när man ser henne spela. Hon läser spelet och bryter anfall efter anfall, antingen med ett direkt uppspel eller i pressade situationer enkelt ut till inkast. Hon gör få fel och många rätt.

Som sagt, tre matcher på kort tid med tre imponerande prestationer av våra tjejer. Nu är det en vecka till seriefinal mot Grohed, som ligger 3 poäng före oss i tabellen. Vi laddar och siktar på att jag får sitta här om en vecka och fortsätta leta superlativ i ordboken.

Text och bilder: Rickard Solver